Dansen som läkande kraft

socionomen #8 2015

I Socionomen #8 2015 skriver Nita Gyllander om konstnärliga metoder i psykoterapin.

Dans är en rörelse som finns till för sin egen skull, en länk mellan det inre och det yttre.

Dans som övergångs objekt

Jag flyttade från Jämtland ner till storstaden som tidig tonåring. Min längtan efter att få träna dans och utbilda mig inom dansen var stark. Att dansa blev ett sätt att komma i kontakt med den egna kraften, uppleva den i kroppen och dessutom kunna uttrycka den via kroppen. Dansen vitaliserar och ger glädje samtidigt som det kan kännas naket och utlämnande att uttrycka sig med bara kroppen som instrument.

Under mina utbildningsår inom dansen, grundläggande dansarutbildning vid Balettakademien samt danspedagogutbildning vid Danshögskolan i Stockholm arbetade jag samtidigt inom psykiatrin framförallt med barn och ungdomar. Jag var under några år engagerad av Kultur i Vården och gjorde föreställningar. Detta var mitt första steg mot att så småningom komma att utbilda mig vidare till att kunna använda dansen som behandling. Jag blev nyfiken på att lära mig mer när jag såg vad dans, rytm och rörelse väckte hos de olika individerna med psykiska, alternativt fysiska, funktionshinder.
I forskningsprojektet ”Dansterapi för barn och unga med psykisk ohälsa” 2000 tom 2005, var jag tillsammans med min kollega Karin Vetterfalk verksam som dansterapeut och forskningsassistent. Projektet var ett samarbete mellan DOCH (Dans- och Cirkushögskolan) i Stockholm och Karlstads Universitet, Institutionen för Folkhälsovetenskap och förlagt till BUP i Karlstad. Forskningsledare var Erna Grönlund fil.dr, leg psykoterapeut, danspedagog och dansterapeut och Barbro Renck leg sjuksköterska i psykiatri, doctor of Public Health. Vi provade dansterapi med pojkar med ADHD-problematik samt med nedstämda, deprimerade tonårsflickor. Projektet resulterade i forskningsrapporterna; Dansterapi för barn och ungdom med ADHD samt Dansterapi för deprimerade tonårsflickor samt utvärdering av det samlade dansterapiprojektet. Dessa målgrupper utgjorde ett problem inom BUP, många sökande och få verkningsfulla behandlingsmetoder. Man såg ett stort behov och var dessutom intresserade av att utveckla nya metoder att möta och behandla barn och unga med ADHD och nedstämdhet/depression.

Barn med ADHD har många erfarenheter av att hamna i konflikt med andra barn och vuxna. Har man ett högt tempo utan direkt fokus kommer man att krocka, har man dessutom svårt att förstå samspel och vitsen med att turas om så kan tillvaron kännas som en enda lång rad av misslyckanden. Genom att växla mellan att vara steget före och jämsides kunde jag påverka och ändra dynamik, tempo, rytm och rörelsekvalitet. Mitt syfte var att förhindra att barnet hamnade i en krock, ett nytt misslyckande. Rytm ger struktur och hjälper till att samordna rörelser, den skapar gemenskap och en tydlig och förutsägbar rytm kan vara både lugnande och trygghetsskapande.
Som dansterapeut använder jag mig medvetet av olika typer av musik beroende på vad dansen/rörelsen har för syfte Jag är ofta med i rörelsen och leken, jag fungerar både som modell för lekande och som lekkamrat. Under en dansterapisession med motoriskt oroliga barn som har koncentrationsproblem och svårt med turtagning strävar jag efter att sessionen ska ha ett dynamiskt flöde. Den startar oftast med mycket rörelse, fart och taktfast musik, jag vill möta barnet där det befinner sig och samtidigt träna turtagning, vidga rörelserepertoaren och öka den kroppsliga medvetenheten. Under sessionen modifierar jag tempo och rytm för att det också ska bli lugnare stunder med tydlig andning och avspänning. Den fria rörelseleken är också viktig, där formar vi ett improviserat berättande med våra kroppar och ord samtidigt, här kan viktiga teman i barnets liv bli synliga och möjliga att bearbeta.

När jag arbetar med nedstämda, deprimerade tonårsflickor är energin ofta väldigt låg i rummet och de har sällan ord för sin inre smärta. Det som är lättast att prata om är deras kroppsliga symtom; ofta trötthet, huvudvärk och ont i magen Arbetet sker för det mesta i grupp. Jag börjar vanligtvis sessionen i ring där jag leder dem genom kroppen, jag pratar direkt till kroppen och det syftar till att få kontakt med alla delar av kroppen, jag uppmanar till andning och rörelse i samklang, pröva och samtidigt utforska rörelsen, gå från del till att omfatta kroppen som helhet. Ofta är den kroppsliga medvetenheten låg, det händer inte sällan att de upptäcker delar de inte visste att de hade. Kroppsgränserna är vanligen diffusa och när jag leder dem till att känna sina kroppsgränser genom att klappa, trycka bit för bit från fötterna och uppåt kommer inte sällan aha-upplevelser av att ”oj här är jag!”.

Arbetet i dessa grupper är ofta lugnt och strukturerat, till en början i syfte att öka medvetenheten om kroppen, att få kontakt med hela kroppen, inte minst fötterna och känslan av att ”släppa ned sig själv” på fötterna, lita till underlaget och låta fötterna slappna av och bära kroppstyngden, (kroppslig förankring). De nedstämda eller deprimerade unga jag träffat har ofta spänningar som så att säga hjälper dem att ”hålla känslorna i schack”. När den kroppsliga medvetenheten stärks och kroppen blir mer avspänd märks det ofta i att rörligheten i knän och bäcken ökar, kontakten med fötterna blir också tydligare och det blir möjligt att ta sats och hoppa, kroppsbilden både den inre och yttre blir tydligare. Detta påverkar och stärker enligt min erfarenhet självbilden, för mig är kroppsbild och självbild två sidor av samma mynt. Nu börjar också orden komma, till exempel spontana utrop som ”åh det här känns ju skönt!”. Upplevelsen föregår orden. Jag ber ofta deltagarna att måla det de dansat eller dansa det de målat, här kommer de personliga uttrycken fram alltmer. Deltagarna börjar kunna använda sig av rörelsen och våga låta den betyda något det vill säga de förmår ladda rörelsen med ett innehåll, symbolnivån blir tydlig, att kunna symbolisera i rörelse.

I början när gruppdeltagarna fortfarande är osäkra och blyga inför varandra brukar jag låta dem sätta sig bekvämt i kuddhörnan och gärna blunda medan jag spelar musik jag vet att de tycker om. De får nu föreställa sig hur de dansar till musiken i sin fantasi och sedan måla en bild av hur det kändes. Bilden kan vara föreställande eller bara former och färger. Vi tittar sedan tillsammans på vars och ens bild och jag lyfter fram något som fångar mitt intresse. Flickan i fråga berättar något om sin bild och jag ber henne känna efter vilken rörelse hon associerar till här. Jag fångar upp den och frågar om det är okej att gruppen prövar hennes rörelse? Jag ber henne också anteckna de ord som dyker upp ihop med rörelsen och bilden. När vi gått laget runt har vi mycket material att använda oss av. Vi kan sammanställa det till en dans, kombinera deras rörelser på olika vis och göra dem större och mindre, pröva dem till en annan musik. Vi kan också kombinera rörelse och ord, skapa en dikt bestående av ord och rörelse ihop. Leka med tempo, rytm och kraft både i rörelserna och i rösten. Här brukar allvar och skratt blandas och så småningom vågar de alltmer ge sig hän i leken. De flesta upplever sig bekräftade när de andra i gruppen speglar deras rörelse och uttalar deras ord.

Att röra sig tillsammans, våga visa sig för varandra i sin sårbarhet och styrka är läkande om det görs med respekt och varsamhet. Tillit och leklust hör ihop, när tilliten i gruppen ökar vågar flickorna ta ut svängarna och improvisera allt friare i dansen. Känslor väcks och kan uttryckas och delas. Efter improvisationerna pratar vi om det vi såg och upplevde i dansen, det är viktigt att alla talar utifrån hur man själv upplever något för att låta var och en ta till sig det den vill och orkar utan att bli ”pålagd en tolkning”. Gruppen blir så småningom mycket viktig för flickorna. Att dela upplevelser och få möjlighet att känna igen sig i varandras erfarenheter av smärta och glädje gör att deltagarna växer i takt med insikten om att man inte är fel och avvikande utan möjlig att förstå och tycka om. När hemligheter man gått och burit på plötsligt kan yppas och bli mottagna lättar skamkänslorna och självrespekten börjar gro.

Efter hand när flickorna känner sina kroppar bättre och börjar våga använda sig av möjligheterna till uttryck kan de också ta in rummet och ta det i anspråk för att utforska avstånd och närhet. Vilket avstånd behöver jag hålla idag? Hur nära någon annan känns det bra att stå? Hur känns det för mig när någon närmar sig och tar kontakt? Hur gör jag för att komma i kontakt? Jag guidar dem att ta sig fram i rummet, söka upp varandra, gå ifrån och vara ensam eller ingå i olika konstellationer som par, tre-grupp, fyr-grupp etc samtidigt som de känner in hur det känns inuti dem själva. Det handlar om att via den fria dansen utforska samspelet mellan individerna i gruppen. Ibland utan att ta ögonkontakt ibland med och efteråt delar vi upplevelserna av hur det kändes.

Ett antal år arbetade jag med en vuxen kvinna, låt oss kalla henne Eva, som sökte på grund av livskris och meningslöshetskänslor. Hon levde ensam och isolerade sig alltmer från sina vänner och bekanta. Eva hade svårt att hitta lämpligt avstånd till vänner liksom till partners. De kom antingen för nära eller så visade de inte tillräckligt intresse tyckte Eva. Hon kände sig ofta överkörd vilket resulterade i att hon drog sig undan.
Hon blev erbjuden samtal via sitt arbete. De hade hjälpt till viss del. När hon var ung hade hon tyckt mycket om att dansa och hon hade läst om dansterapi. Evas kroppshållning var undergiven. Hon var ganska stel överlag och hade svårt att variera rörelsen. Om jag tystnade blev hon orolig och tappade fokus på rörelsen, stannade jag så upphörde även hennes rörelse. Det var tydligt att hon behövde både min röst och min rörelse för att låta sig följa med in i dansen. Så småningom kunde jag börja utmana henne mer samtidigt som jag balanserade för att hennes ångestnivå fortfarande skulle kännas hanterbar för henne själv.
Under ett antal månader sågs vi en gång i veckan och Eva sa knappast något under det att vi rörde oss, hon föreföll röra sig och dansa utan att uppleva så mycket. När vi satt ned och pratade hade hon lättare att uttrycka känslor, hon kunde ofta bli irriterad och uttrycka frustration över sin livssituation. Jag fick känslan av att Evas session bestod av några olika delar utan direkt samband, det var som att inget hängde ihop för henne.
Under en session använder vi tyger och Eva stelnar till för ett ögonblick när jag virar ett tygstycke runt händerna så att det spänns mellan mina händer uppe i luften. Några sessioner senare berättar Eva att hon haft en mardröm om att någon våldfört sig på henne. Hon försöker återberätta men minns bara fragment. Efter ytterligare en tid börjar Eva berätta om situationer hon tror att hon varit med om men inte vet säkert eftersom hon ser situationerna mer som bilder än som kännbara upplevelser. Eva uttrycker osäkerhet kring sina minnesbilder, tänk om hon har blandat ihop med något hon läst? Jag tänker att Evas osäkerhet huruvida hon varit med om de övergrepp hon berättar om är uttryck för att hon dissocierat, inte varit känslomässigt närvarande i kroppen, hon har inte upplevt vad som hänt men hennes syn har registrerat våldet.

Här följer en period då Eva målar sina inre bilder varpå vi sedan går upp på golvet och prövar dem i rörelse. Nu börjar Eva uppleva alltmer, hon börjar känna och känslorna är mycket starka. När vi avslutar varje session har vi en och samma ritual, till ett adagio av Paco de Lucia. Eva ligger på rygg och jag börjar vid hennes huvud och lägger mina händer med ett svagt tryck på huvudet sedan förflyttar jag dem bit för bit längs ena sidan för att stanna upp extra länge vid fötterna och gå igenom fotsulorna därpå upp längs andra sidan och avsluta vid huvudet.
Som avslutande ritual fick det funktionen av att uppleva kroppen som en sammanhållande enhet med tydliga gränser.
I takt med att Eva börjar uppmärksamma sina känslor i kroppen börjar hon också uppleva mer under sessionerna. Orden tar form och ett intensivt bearbetande i rörelse, dans och ord kännetecknar nu sessionerna. Jag upplever inte längre att Eva hoppar från en del till en annan utan det ena leder istället vidare till något annat, det hänger ihop.
Efter cirka fyra år när vi närmar oss avslutet tar Eva ett stort svart tyg och brer ut det på golvet, hon rör sig mycket lugnt och värdigt, på det svarta tyget lägger hon sedan en mängd omsorgsfullt formade mindre tyg i olika starka färger, allt det här är jag säger hon… det svarta är allt hemskt jag varit med om och alla färger är blommor som slagit rot, växt upp och blommar mitt i allt elände. Jag tänker att Eva visar oss här att hennes historia hänger samman, hon äger sina minnen nu och har integrerat dem i sin livsberättelse.

Till sist: min definition på dans är rörelse som laddas med ett symboliskt eller ett känslomässigt innehåll, rörelse som finns till för sin egen skull, en länk mellan det inre och det yttre (dansen som övergångsobjekt) När gruppen eller individen når hit börjar de kunna dela sina upplevelser med andra/varandra, när någon dansar och låter sina rörelser få uttrycka det personen själv upplever inuti, samtidigt som gruppen eller terapeuten ser på känns kanske lite skrämmande men är ofta oerhört bekräftande.
Så småningom får leken i dansen alltmer utrymme och gruppen eller individen kan pröva, utforska och gestalta teman för att sedan samtala om och förstå sig själv utifrån det upplevda i dansen, dra paralleller till sitt liv och sin historia och inte minst skapa nya berättelser och sanningar.